Österäng kvar i hjärtat hos Pernilla Andersson

I fjol kom albumet Tiggrinnan med bland annat en låt som heter Lätta steg, ljusa moln. Där lyder en rad:
”…jag sprang mej från Österäng till en dröm i Laurel Canyon…”
– Jag återkommer alltid till Österäng, som har betytt så mycket för mig. Mer och mer för varje år känns det som, berättar hon då Månadsbladet träffar henne en mulen novemberdag utan ljusa moln.

När Pernilla gick i sjunde klass skildes hennes mamma Siv och pappa Kent, flyttade från villan på Kulltorp, till vars en lägenhet på Österäng. Pappa och Pernilla hamnade på Albert Hennings väg 4 och mamma och lillebror Anders 50 meter därifrån, på Fredrik Bööks väg.
– Det är klart att man i början såg det som ett nedköp att flytta från villa till lägenhet, men Österäng var ett så uppfångande område rent socialt att det kändes väldigt tryggt, berättar hon.

Österäng var inget av Kristianstads mer populära bostadsområden i början och mitten av 1980-talet. Men för Pernilla blev det ändå ett sorts paradis. På Österäng fanns ”Badan”, badhuset där hon trivdes utmärkt, där fanns fritidsgård och där fanns alla kamrater. En del av dem har hon fortfarande kontakt med.
– Det fanns liksom en community, en gemenskap, som fångade upp alla de ungdomar som var på glid. Det var en tolerant och öppensinnad omgivning.

Pernilla var intresserad av dans. Hon fick till och med nyckeln till gymnastiksalen för att kunna träna själv när det inte var öppet. Hon minns hur hon var med i en dansföreställning på gräset utanför nuvarande Nettobutiken.
– Jag var klädd i pappas golfbyxor och dansade till en Sammy Davieslåt, skrattar hon.
– Det här var saker som var väldigt viktiga då man hade den där slängen av tonårsångest som är så vanlig.

Pernilla hade musiken med sig från både mamma Siv och pappa Kent. Pappa var musiklärare på Fröknegårdsskolan och bland annat vän med jazzsångaren Svante Thuresson. Hon har ett roligt minne från en kväll då hon varit på klassiska Lilliis Disco på Sommarlust.
– Pappa skulle hämta mig, men jag hade gett skarpa order om att han inte fick synas då han mötte mig. När discot var slut och hon kom ut stod hennes pappa och Svante Thuresson och väntade på henne med papperspåsar över huvudet, där det var hål för ögonen. Gissa om de syntes!

Pernilla lämnade Kristianstad som 17-åring för att börja på Balettakademin i Göteborg, men hon återvänder ständigt till tiden i Österäng som betydde så mycket för henne. Hon berättar att det händer att hon drömmer om tiden på Österäng. För några år sedan strövade hon omkring i området i ett TV-program med Anne Lundberg.
– Jag kände knappt igen mig. Det har blivit så himla fint efter ABK:s renovering, säger hon, och stoltheten över sitt gamla bostadsområde är inte att ta fel på.

När Pernilla Andersson fick Ulla Billquiststipendiet för några år sedan var det på grund av låten Spring min själ, som också den handlar om Österäng.
– Efter den låten fick jag många underbara brev från Österängsbor som jag inte känner, men som kände igen sig i sången, berättar hon.

Sedan många år bor Pernilla Andersson i Stockholm, driver eget skivbolag, turnerar och skriver nya låtar. Hennes mamma och bror bo kvar i Kristianstad.
– Ja, min bror har till och med berättat att han kanske flyttar tillbaka till Österäng, avslöjar hon.

Liten låtlista
Pernilla Andersson har gjort många låtar som blivit radiohits. Inför jul släpper hon albumet Vintersånger från Garbo, om olika sorters jular.
Några av hennes mest kända låtar är: